Ekens historia

 

Kartläggandet av de svenska ekarna tog sin början redan år 1819. Det var den svenska överstelöjtnanten Johan Aron af Borneman som fick i uppdrag av den dåvarande regeringen att besikta landets alla ekar. Syftet med uppdraget var att ta reda på vilka av dessa som kunde tänkas vara användbara för den svenska flottan. Han skulle även hitta platser där lämpliga ek-planteringar kunde upprättas.

af Borneman tillbringade de följande sex åren till att undersöka södra Sveriges ekar, samtidigt som han förde anteckningar om dess användbarhet och växt-förhållanden. Dessa anteckningar finns fortfarande kvar att studera i Riksarkivet.

Grand oak in Urvaste, Estonia

Han upptäckte väldigt tidigt i sin undersökning att ekens situation var fullständigt katastrofal. Bönderna hyste nämligen ett starkt hat mot dessa träd. De skadade ekarna medvetet, genom att hacka och hugga i stammarna och drog upp eller stampade ner de unga plantorna. Johan Aron af Borneman tog aktivt upp kampen om att frisläppa de svenska ekarna, och år 1830 lyckades han driva igenom just detta.

Även Gustav Vasa har slagit ett slag för den svenska eken, genom att han redan år 1558 utsåg eken till ett kungens träd. Rent praktiskt innebar detta att det blev förbjudet att hugga ner träden.

Idag är ekarnas situation betydligt bättre, om än inte så bra som det skulle ha kunnat vara. Numer finns anläggningar som säkerställer en välfungerande tillväxt av ekar. Även användandet av ek som byggnadsvirke är noggrant kontrollerad. Du finner några av de bästa exemplaren av dessa på Byggmax.se.

Böndernas okunnighet och bristande förståelse för ekens betydelse, inte minst i syfte att användas som skeppsvirke under denna tid, gick väldigt hårt åt på våra svenska ekar. Det gick så långt att vi var tvungna att importera plantor från Tyskland och Polen för att rädda den ohållbara situationen.